Någonstans, mitt på en slingrig väg, mellan två stora städer, ligger en by. Några bondstugor som under folkhemmets glansdagar växte till ett litet industrisamhälle.
Tågen gick tätt och stannade. Småföretagsamheten blomstrade. Familjen Löfberg hade sommarnöjet här. Jo, de med kaffet.
Runt byns utspridda hus byggde sedan verkmästarna representativa villor i modifierad funkis. Betongkaserner till arbetarna.
Visionärer byggde Folkets Hus att dominera en blivande stadsbild.
Affären och korvkiosken överlevde. Apoteket, banken och blomsterhandeln hankar sig ännu fram, liksom de många deltidsarbetande hårfrisörskorna i radhusgaragen.
Folkets Hus blickar nu, ekande tomt, med sin pampiga trappa, mot en försvunnen tågstation. På kullen ovanför dominerar i stället ett blekt åttiotalsrosa äldreboende byn. Där lever nu industriarbetarna i terapisalar och sjukgymnastik.
Häftstift. Det tillverkades häftstift. Och gem. Norra Europas enda häftstiftsfabrik låg här. Men kineserna, eller vilka det nu var, konkurrerade ut den.
Långa arbetsdagar hade de som polerade häftstift. Men några fick befordran och fick börja böja gem i stället, ända till pension.
I Löfbergs villa bor min vaktis nu. Han är en av dem som har flyttat hit. Och så jag.
Han mötte visst kärleken, så något gror här ändå.
Jag flydde ifrån den. Jag flydde för att slippa men för att leva. Så något gror visst i mig också.
Förvånansvärt livskraftig är byn. Den ligger där kaxigt, mitt på och sinkar en av landets riksvägar. Här får transporterna lov att sakta ner för väggupp minsann.
Jag bor i ett hyreshus byggt på femtiotalet för att imponera. Ultramodernt, längs trottoarkanten, byggdes det i tegel med trapphus fyllt av ljus och rymd och ekande fotsteg mot marmor.
I källarplan låg en mjölkaffär.
Tvåan för det nygifta arbetarparet, helt i tidens anda, med stora ytor och dusch, främjade socialstyrelsens program för familjeplanering och hygienundervisning. Sverige skulle saneras från löss och stora barnaskaror.
Fönstren som blev mardrömmar under energikrisens dagar är mina önskedrömmar. De släpper in solsken och fågelkvitter som inte dränks i stadsljud. Och de släpper in ett månsken som inte behöver konkurrera med neonljus.
De släpper in drag också.
Och här finns andra skavanker förstås. Trähyllorna i originalskåpen har hål efter tusentals häftstift som en gång höll fast blommigt hyllpapper. En löneförmån?
De vackra fönsterhyllorna i marmor är nu matta och parketten är skev och knirkande. Kökets vita kakel hotar att lossna i vart ögonblick. Köksfläkten som sattes in i ett moderniseringsanfall på sjuttiotalet brummar på sista versen. Propellerplan i köket. Charm. Kitsch!
Hela byn är lite kitsch. Arkitektoniskt smaklös bebyggelse huller om buller. Ett mischmasch av storvulna planer som skjutits i sank. Gnosjöandan som sveks. Röda stugor bredvid sjuttiotalslådor, och åttiotalskomplexet med skottgluggar i stället för fönster. Tvärs över gatan ligger den vackra pastorsexpeditionen med spröjs och burspråk.
Nya planer, gamla förhoppningar och någonstans tanklöst slit-och-släng.
Definitivt kitsch!
Tröstlöst, hopplöst och förlegat är det.
Nöden gör människorna desperata. Ett fyllo sköt sin fru. Deltidsbrandmannen som behövde tjäna extra och därför själv tuttade på. Och polisen sprängde hembränningsligan.
Och så skvallret.
De unga som längtar ut.
Ingen ungdomsgård, ingen bio. Tonårsgänget hänger utanför kiosken med sina moppar. Som alltid. En klyscha.
Biblioteket är öppet tre halvdagar i veckan och väntar fortfarande på pengarna från kommunen att köpa en dator för.
Men något gror visst ändå och nöden gör människorna kreativa.
Färghandeln är också ombud för Posten och ”Systemet”. Någon har öppnat massage och friskvård, någon annan ordnar ridläger. En ung grabb i retromodern punkfrisyr har fått jobb på ICA.
I Folkets Hus huserar tandläkaren och hembygdföreningen och gubbarna där kan berätta anekdoter från fornstora dagar för den som vill.
Bussarna går tätt till staden, även på söndagar. Och på något sätt lyckas blomsteraffären sälja sina tulpaner.
Och här finns Sveriges effektivaste snöröjare (jag lovar!). Och så omtanken. Man värnar sin by och ställer upp för sina grannar.
Två gånger om året är det dans i Folkets Park. Då gås det nätt opp man ur huse. Liksom till marknaden.
Så visst går det om man vill! Nya villkor, nya planer, nya visioner. Man måste vara ”snedstreck-någonting”.
Rik blir man inte, eller framgångsrik. Men för oss som trots allt väljer att bo här handlar det nog om livskvalitet.
Jag är för tillfället sjukskriven/bensinmånglare/allt-i-allo. Jag är det jag behöver vara.
Nu är jag nykär i byn, i livstempot, i friden.
Jag älskar att passera blomsteraffären när alla blommor är utställda på gatan. När luften är full av fågelkvitter och doften av bageriets nybakta bröd. Och jag byter vänliga nickar med alla jag möter.
Förlegat. Charmigt. Kitsch.
Min själ gror här.
