Det är en sådan kväll då man lätt lockas att dansa med demonerna, platt, svart och sammetslen. Men jag har lärt mig att jaga dem på flykten. Jag har lärt mig att dansa av kärlek till livet, jublande eller bedjande, exstatiskt som en dervisch.
Mitt svä
rd är ännu fläckat av många drakars blod och jag bär med stolthet ärren efter mina segrar.
Sagornas grodor och prinsar måste övervinna trenne svårigheter för att nå den fagra prinsessan. Men detta ligger i prinsarnas väg, inte i prinsessans, hon skulle mycket väl kunna lämna slottet. Men hon väljer att stanna och och vila i sitt jag. Hon har redan övervunnit demonerna. Men prinsen måste möta och besegra sina fasor, inte för att rädda prinsessan, utan för att kunna bli hel och lycklig.
Sina strider måste man utkämpa ensam och inför sina drakar och demoner står man alltid ensam. Jag nedkämpade ett vilt törnesnår, jag dödade drakarna och jag lärde mig att inte förledas vilse av frestande demoner.
Jag slogs till sista blodsdroppen och med mitt sista mod bultade jag på slottets port. Jag är hemma och hel. Och vet vem jag är.
Här dansar jag och väntar, som det anstår en prinsessa, redo att kröna en groda.
