Ljuva hem i Byhåla maj 6, 2008

En frostig vårsol tårar mina ögon vid hållplatsen. Jag är på väg för att utföra ett politiskt uppdrag och bakom sminket måste jag låtsas som om ingenting har hänt.

Men något hände, eller gjorde det inte det?

En morgon i sen april väntar jag vid samma hållplats , på samma buss som jag har väntat på under aprilmorgnar i fem år. Jag måste anstränga mig för att minnas att i lägenheten som var min i Livet Före bor en ung kille nu. Jag har fått mitt gamla liv tillbaka och en ny lägenhet i mitt gamla hus.

Så vad har egentligen förändrats? Bortsett från en rejäl förrådsrensning och att jag i nya lägenheten slipper höra pianomarodörens obegåvade försök?

En kväll i tidig maj går jag ut i en ljusblå himmel mot svarta träd. Blågrå tussar flyter fram i rofyllt mak. Trötta steg för bort från blöjeksem och bångstyriga kateterpåsar. Jag knäar under mjölksyran på de sista trappstegen till dörren där mitt namn nu står.

Gnisslet från ytterdörren leder till en ödsligt nedsläckt lägenhet. Jag flyttade in för några dagar sedan, från tvärs över trapphuset via USA. Utrustad med ett rostigt balkongbord, en begagnad fåtölj och en lånad dammsugare närmade jag mig mitt nya hem med bävan.

Livet som aldrig blir som man tänkte sig, ville, drömde, låser mig i en overklighetsyrsel. Tre rum och kök där en kvinna bodde och bjöd på kaffe i LIvet Före, ska nu plötsligt föreställa mitt hem.

Jag handlar och skurar och skruvar i förhoppning om insikt, om hemkänsla. Om ro.

Vänliga frågor som saknar svar ställs runt mig. Stora frågetecken som står där och blockerar. Jag som alltid har en plan och svar vet plötsligt inte. Oskyddad mot en verklighet som upphörde att vara verklig när jag valde bort den, känner jag mig tom, tömd. Blank.

Tabula rasa.

Jag försöker att vakna, att leva mitt liv i något sorts nu. Fokusera på det lilla, välja färger och gardiner, möblera. Men det finns ingen glädje i det. Snarare fruktan, bävan för den dag då jag är klar. Då det är meningen att jag ska börja bo här på riktigt. När det är meningen att jag ska sitta i mitt arbetsrum och känna förnöjsamhet och finna inspiration. När Livet Efter måste börja.

Men om den uteblir…?

Jag orkar inte kollapsa till det svarta hålet igen. Jag orkar inte mer sorg och ångest. Jag måste hålla ångan uppe och sudda ut.

Jag är inte arg, jag är inte ens ledsen. Utåt sätter jag upp en hånfullt cynisk fasad men jag är inte det heller. Jag är ingenting. Jag känner ingenting.

Jag befinner mig i det yrvakna gränslandet där man måste koncentrera sig för att skaka av sig en ovanligt realistisk dröm.

En plattsvart himmel lägger sig till ro över byn. Någonstans i det sovande huset skriker en brandvarnare efter ett nytt batteri. En ensam stjärna blinkar till genom sovrumsfönstret men ingen känsla vill infinna sig. Rationellt gör jag arbetslistor till mig själv. Staplar konstruerade måsten åt mig själv att fokusera på.  Som snuttefiltar att hålla fast i.

Jag har en uppgift, alltså finns jag. I shop, therefore I am.

Jag som var en främling här i byn har vänner nu. Människor kallar mig vid namn. Om det nu finns ett Öde, är det kanske mitt att vara här trots allt. Att flänga runt efter en trygghet som aldrig kan finnas utanför mig själv är fåfängt. Att söka det hem jag saknar som en helig Graal är lika fåfängt verkar det.

Skira margueriter som med sin blomprickighet matchar den nya himmelsblå vaxdukens vita prickar. En rosa pelargon står sprickfärdig av blomnödighet och döljer en trist balkong. Hypermoderna loppisfynd pryder mitt vardagsrum. Ett suveränt arbetsbord väntar på sina skruvar.

På fredag flyttar mina saknade sambos in, äntligen kommer det att busas, och klösas och spinnas i min säng igen.

Jag antecknar i minnet på min rationella lista att jag borde vara nöjd. Jag har tak över huvudet om än inte ett hem. Det måste räcka för nu.