Gammal, haltande närmade han sig det röda tegelhuset med viss bävan. Hur skulle han bli mottagen den här gången? De är oberäkneliga, kvinnorna. Han tänkte på dem han känt. När han var barn fanns där en guldlockig flicka med gurglande skratt, bara ett fåtal år äldre än han själv. Livet hade varit fullt av lek och skoj, mjukt, varmt och tryggt.
Men han lämnades ensam kvar i en värld som var för stor för honom att förstå. Han mindes skräcken… vilsenheten…
Kvinnan som tog hand om honom och skötte honom efter bilolyckan hade haft varma händer. Maten uteblev aldrig och så småningom vågade han börja lita igen. Men när han blivit bättre tvingades han iväg igen. Han hade aldrig förstått varför. Löftet om att få stanna hade funnits i hennes omsorger. Men så plötsligt stängde hon honom ute och till slut gav han sig av.
Barnen skrattade åt honom numera, pekade finger åt hans hälta och kastade sten. Han skyggade för barn nu.
Men där fanns en dam i ett tegelhus som hittills alltid hade haft mjuk röst. Än tordes han inte lita på henne, släppa henne nära. Men hon bjöd på mat och han kom och gick som han ville.
Minnet av närhet gjorde att han egentligen önskade att få bo därinne hos henne. Få vara trygg, varm och dela hennes säng. Men inom sig förstod han att det aldrig skulle hända.
Han visste att han var för gammal och skadad för att längre vara attraktiv på marknaden. Men det hände ibland att han ändå kände sig som en ung pojke. Dagar som denna, en solig majsöndag, kunde han forfarande slänga sig ner i gräset, rulla över på rygg och betrakta fåglarna längtansfullt.
Man behöver en fast punkt, tänkte han. Ett hem för att må bra. En annan att dela sitt liv med. Med en tung klump av sorg över hjärtat konstaterade han att det inte hade blivit så för honom.
Det var ibland bittert att se de yngre och mera attraktiva väljas och älskas. Men det var ännu bittrare att se dem väljas och sen ratas, så som hade skett med honom själv.
En gnisslig altandörr störde hans tankar i gräset. Kvinnan med den mjuka rösten kallade på honom. Han kunde inte hejda instinkten djupt inombords att kråma sig för kvinnan.
Lojt sträckte han på sin maskulina kropp. De silvergrå håren blänkte till i solskenet. Hon kallade på honom, ville locka honom närmre. Han förstod men vågade inte. Han gav henne en blick som var menad att verka outgrundligt mystisk men som bara naket avslöjade hans ensamhet.
Hon pressade honom inte. I en gest av kärlek ställde hon fram maten och drog igen dörren efter sig. Den frestande doften fick honom att våga sig upp på verandan.
Mätt, tvättade han sig. Han borde egentligen skatta sig lycklig, tänkte han. Alla har inte sådan här tur. Han hade haft bekantskaper som dött i olyckor, blivit skjutna eller av svält i skogen. Dött av kyla eller av brustet hjärta helt enkelt. De hade bara gett upp och dött. Ett liv som deras var inte värt någonting.
Men något fattades, det var det där minnet av ett annat liv som spökade. Den guldlockiga flickan som han hade hört i hop med.
Mödosamt haltade han bort från huset. Han vågade aldrig tro att han var välkommen att stanna någonstans. Om han hade tur skulle han komma tillbaka vid matdags, om inte, tja, då skulle han dö.
Hans hjärta grät av rädsla när han lämnade trädgården. Men detta var hans lott och han kunde inte annat än acceptera den.
Några barn stojade runt på sina cyklar längre bort på grusvägen. Han försökte göra sig osynlig, hoppades att de inte skulle märka honom. Men när stenarna landade runt honom, fick han fly in under några buskar.
Han hörde deras skrattande prat; ”Träffa du kattjäveln?”
Hans bultande hjärta fick lugna sig innan han tyst tassade vidare. Han satt en god stund vid vägkanten innan han vågade fortsätta. Han hade lärt sig sin läxa. Människornas värld var grym och bullrig. Han kastade en sista gul blick längs vägen och med en suck började han korsa den.
