Miljöpartiets medlem
mar har haft en intern omröstning för att bestämma sin framtida EU-politik. I går hade rösterna räknats och det omdebatterade kravet på utträde ur EU tillhör nu partihistorien.
Själv väntade jag ända in i det sista med att rösta. Vände och vred på mig själv. För mig handlade detta val inte så mycket om att väga argumenten mot varandra utan mer om en moralisk konflikt och ett ställningstagande inom mig själv.
Mitt privata jag älskar EU. Jag älskar att vi äntligen har chansen att bli européer på riktigt. Jag älskar att möjligheterna breder ut sig för mig, att kunna flytta, jobba, leva någon annanstans där det inte är lika trångt, eller lika kallt.
Men som politiker och medmänniska har jag ett ansvar. Nu kommer inte Mp:s ståndpunkt i den här frågan göra någon som helst skillnad i praktiken. Men jag har ett ansvar, i alla fall i teorin. Jag tror nämligen inte på EU. Inte i dess nuvarande utformning och inte i längden. Demokratiskt är EU en katastrof. Och vad gäller miljömål och hälsa är myglet och undanmanövrerna snudd på lika illa som i USA.
Det är inte något jag kan ställa upp på.
Dessutom tror jag att vi har något att lära av historien. Ingen så geografiskt utbredd union mellan olika kulturer har hållit någon längre tid historiskt sett. Brytningarna från dessa unioner har nästan alltid utmynnat i blodiga krig.
Alltså röstade jag för att behålla uträdeskravet.
Men min moraliska konflikt är långt i från över. Nu är en tanke som nästan var en önskan, på väg att nästan kunna bli sann. Nästa år är det val till Eu-parlamentet och jag är nominerad till kandidat. Att jag blir utsedd till partiets representant, det har ungefär en sannolikhet av en på miljarden.
Detta är något som jag har trott att jag velat, men nu tvekar jag inför den teoretiska möjligheten. Framför allt; vill jag verkligen lägga fem år i Bryssel? Hur mycket skulle jag egentligen kunna påverka? Fem år av samma frustration över tungrodd idioti som jag upplever nu står jag inte ut med.
Och är det detta jag verkligen vill? Ägna fem år i ett skitklimat åt politik ingen vill höra och åt att vara ”representativ”?
Den dröm som etsade sig fast, den som mitt själviska hjärta vill välja, är den om galleriet under vajande palmer. Det är en dröm menad att delas med någon som faktiskt vill prata med mig och lyssna. En man som vill dela passionen till konsten och till mig.
Men sådana män finns i Bryssels maktkorridorrer lika lite som palmer finns i Närke. Däremot vet jag att de finns, därute någonstans i ett vidare Europa. Någonstans där horisonten är lite vidare än här, där det är lättare att andas.
Men intelligenta, högutbildade, pålästa, kreativa, passionerade män verkar ha ett djupt rotat förakt för politiker, liksom alla andra. Till skillnad från andra, vill de gärna diskutera politik men aldrig dejta en politiker. Jag insåg inte att politiska uppdrag var behäftade med celibat. Jag insåg inte heller att det skulle kännas så tungt att lägga band på min personlighet. Att behöva tänka på att vara ”representativ” för partiet.
Jag ville ha makt för att kunna förändra. Men jag börjar alltmer tro att aktivisterna har rätt, att det krävs hårdare nypor än de diplomatiska förhandlingsrummens för att förändra.
Så ”EU eller Europa?” är snarare frågan. Jag vill välja Europa.
