Byn hukar sig under ett blygrått molnlock. Det mulna ljuset klibbar sig fast vid fönsterrutan, sträcker sig klåfingrigt in och kniper åt om mitt hjärta. Jag flämtar till under den plötsliga vikten av minnen som hårdhänt vältrar sig över mig.
Andningsuppehållen fyller jag ut med artificiellt innehåll för att uppehålla livsandan. Jag skapar andningshål för att täppa till hålen där andningen läcker ut.
Ger mig själv långa att-göra-listor i medvetet redan späckade scheman. Intalar mig att jag njuter av att träna för att det får mig att ”må bra”. Missbrukar böcker som verklighetsflykt. Unnar mig shoppingorgier där jag ger mig själv allt jag pekar på. Funderar ut vitsiga sofismer att skriva på min blogg.
Andra dagar andas jag lätt. Syrgastuben med krampaktig glädje samlar damm och jag har stuns i stegen ändå.
Fruktträden är ännu gröna och en döende ros vilsna doftslingor väcker falnande minnen. Uppgivet suckryggade monterar byborna ner sommaren. Plastmöbler, pooler och studsmattor stuvas in i förråd. Tvetydiga avtryck i gräsmattorna dröjer sig kvar som enda spöklikt bevis på att sommaren funnits.
Bortglömda pelargoner har froststelnat och kämpar vildsint emot döden.
Att andas själv innebär att släppa tag om det som aldrig funnits eller om det som kunde ha funnits om inte om fanns istället.
Någonstans därute måste det finnas en kärlek som inte kräver grundläggande färdigheter i HLR varje dag. En kärlek som är tillräckligt livskraftig att självständigt kunna växa till stående på egna ben utan att jag, hukande under dess tyngd, stöttar upp den med min kropp.
Höststormarna virvlar runt mig i mitt stillastående. Jag klänger mig fast vid mitt hem som leviterar i orkanens öga. Förädisk frid.
Staffliskelettet står tomt och kräver, stönar i övergivenhet. Böcker oöppnade. Blad blanka, suktande efter bläck. Mitt liv gör uppehåll i väntan på.
En senhöstdimma vadderar mig i mjölkvit luft. Isolerar mig i kokongens intighet. Mitt digitala kikhål låter en tunn, elekrisk ström av mig leta sig ut mot andra horisonter, sänder signaler för att etablera kontakt med en annan livsform.
En resa som suddar ut och reducerar ett jag till fjärran abstraktion, som inte kan finnas utanför ett låtsasland. Därför blir jag osynlig.
Men som en livsuppehållande åtgärd, kämpar jag för att hålla andan uppe och ställer upp detta mitt artificiella andningshål, min vädringslucka, mitt fönster, på vid gavel mot något som kanske ändå kan finnas. Någon som ser och andas själv och som hör mitt hjärtas rytm.
Senhöstmörkret singlar långsamt ner över byn. Lampor tänds i fönster. Ett liv på flämtande sparlåga, och i skärmens belysning krymper min kropp i krampaktig längtan. Och jag håller andan.
