This traditional Swedish Christmas/Yule ornament is very easy to make and is also suitable for small children.

You need colored paper (preferably in two different colors for nicer effect), some cardboard, scissors, a ruler and a pencil.

If you’re making more than one heart, it’s smart to first make a template out of cardboard or similar. I used photo paper waste.

One can thread a heart with any number of tabs.  But it is easier to start out with three or four.

The hearts were traditionally used as tree ornaments filled with candy or nuts. If that is what you want to use it for, don’t make the heart too big as its load will be too heavy for it to hold.

What is crucial though is that THE LENGTH OF THE TABS EXCEEDS THE WIDTH OF THE TEMPLATE by 3-5 mm, otherwise the heart will be impossible to thread.

Now, pick your colors.

Fold the paper once and and outline the template. Repeat with the second color paper.

Red and gold, pretty no?

Fold the two parts up, place them side by side. Start by threadding color A’s tab through color B’s.

Same thing again, seen from the other direction:

Right, then proceed by threadding B1 through A2. Then B2 through A1. And then A2 through B2.

A3 through B1.  And B2 through A3.

Y’all keeping up?

Last tab then, A1 through B3, B3 through A2, A3 through B3. You should now be able to do this:

The only thing that remains now is to put on a tiny hanger. Cut a strip of paper, fold on middle, tape to insides of heart, and voilá!

MERRY YULE!

]]> http://grefalk.wordpress.com/2009/12/01/how-to-make-a-threaded-paper-heart/feed/ 2 grefalk färdigahjärtan hjärta1 hjärta2 hjärta3 hjärta4 hjärta5b hjärta6 hjärta7c hjärta8 hjärta9 http://grefalk.wordpress.com/2009/05/13/lagom-till-mars/ http://grefalk.wordpress.com/2009/05/13/lagom-till-mars/#comments Wed, 13 May 2009 09:12:22 +0000 grefalk http://grefalk.wordpress.com/?p=242 ]]> En luftig vårmorgon under en vidlyftig, blå himmel bär skrattiga solstrålar som väcker frostpudrade, späda skott till liv. Fast björkarna ännu står som hösttrötta pinnar lovar det frenetiska kvittrandet i topparna att vintern är slut. Jorden doftar fuktighet och erotik. Det växer och pirrar, värker och spränger. I allt och i mig.

Jag väntade på besöket från andra sidan ett litet hav. Jag andades in den förebådande pusten av saltstänkt västanvind, girigt, svultet.

En man från gröna, mjuka kullar med Nordanhavets vidder i blicken, äntligen, efter all denna längtan skulle han komma.

En blåsig januarikväll fylld av flödande vin och hans skottska rullande r, strök han mig över kinden och jag föll som en solövermogen tomat till en känslosörja. Hur skulle jag kunna förklara utan att låta som ett patetiskt offer att ingen någonsin smekt mig över kinden förr, eller åtminstone inte på tjugo år.

I gråtklumpig tacksamhet över detta, alltför lilla, ställde jag mitt hopp och mitt hjärta till väst.

Och så kom han då. En gladlynt aprilkvällstod jag på tå med fladdrande mage på en opersonlig flygplats. Halvt fnittrande, halvt illamående, spejande bland anonyma ansikten.

Han var stel och blek. Jag ville kramas och skratta och kyssas. Men han kändes lång och ouppnåelig, onåbar.

Ett episkt fiasko. Tio-dagarsromantiken blev en ändlös plåga av alltmer tillkämpad artighet. Förflugna ord som spräckte mitt sista uns av respekt, omöjliggjorde varje dröm om romantik.

Så åkte han. Med en halvhjärtad kram och sina tillbakatagna löften nerkörda i bagaget.

En solig lättnad bländade mig på hemväg västerut, en kväll i sen april.

En fördämning brast till en flodvåg av färg. Och jag har målat. Utan sorg eller saknad vänder jag ansiktet mot en leende majsol och penseln dansar över duken.

I tid valde jag bort den så frestande förvillelsen. Jag hörsammade min min inre vetskap, och undkom med en flämtning den förföriska fällan. Jag valde mig och mig själv.

Det gör mig stark. Och trygg.

En leende maj lockar utanför fönstret, och strax ska jag lyda . Men först ska jag måla.

Jag målar. Äntligen!

That’s sounds really nice, doesn’t it? Tolerant, insightful and empathic…

But what people don’t think about when uttering nonsense like this, is that it leads to a very questionable metaphysical/psychological viewpoint.

If you strip a person of her actions, what’s left? Who is that person then? And how could anyone, other than herself, have an opinion about it?

If I am not my actions, then who am I? And what would there be left to judge that by?

This could very easily lead into the eternal mind-body-soul-dilemma, but I’ll try to stay clear of it, since that’s really not the issue.

There seems to be only two options, a) the physical body and its functions or b) thoughts/emotions/soul.

Now, this is also tricky since thoughts (and according to some, emotions too) are body functions, i.e. impulses in the brain’s nervous system.

However, I think that we all can agree to that thoughts (and emotions) are body functions of a particular kind, to be separated from breathing and digestion e.g. So for the sake of the argument, let’s define thoughts, emotions and the soul as the same thing.

Alternative a) is no good, since it would reduce a person to beeing equivalent to their physique. I’m quite sure that most of us would consider ourselfs to be something more and other than just our appearance. Other body functions seem equally as contra-intuitive.

That leaves alternative b).

“I think, therefore I am”? Well, possibly, but I’m going to stay clear of the scepticistic/common sense-argument too.

My issue here is that one can’t resent somebody’s actions without resenting them.

Even if alternative b) was true, no one else could possibly know what kind of a person I am without the intermediary links of actions.

But my identity is what it is, regardless of what anyone else thinks you might object.

Is it really? I beg to differ, but that’s not the issue either today.

In any case, if you don’t know what somebody is like, how can you then know whether you resent them or not?

The only tool we have to determine liking, disliking or resentment of eachother is evaluation of actions.

We, human beings have personalities that differs from eachother. It is probably safe to say that certain personality types are more inclined to certain actions than others.

A creative personality are more inclined to try out new ideas, and an introverted personality is more inclined to be selective in choice of friends, e.g.

So when I say that I resent an action, that means that I resent the part of that person’s personality that’s being displayed in that act.

An act can’t be separated from the person/personality who executed it. To the contrary, we are defined by our actions.

If I steal, then I am a thief. If I read a lot of books, then I’m well-read. If I give to charity, then I am compassionate, if I insult someone, then I am rude…etc.

Hence the phrase “I resent your actions, but I don’t resent you” is not only meaningless, it is also self-contradictory.

The world is closing in
did you ever think
that we could be so close, like brothers.
The future’s in the air
I can feel it everywhere,
blowing with the Wind of Change

Take me to the magic of the moment
on a glory night
where the children of tomorrow dream away
in the Wind of Change

Walking down the street
distant memories
are buried in the past forever.

I follow the Lake Shore
down to Grant Park
listening to the Wind of Change.

Take me to the magic of the moment
on a glory night
where the children of tomorrow share their dreams
with you and me.

[...]

Då var det 1990 och en mur rasade. Liksom Scorpions, och liksom segerrusiga människor i östra Europa trodde vi att vi skulle få se en värld i fred. Nu när Barak Obama hållit sitt segertal i natt i Grant park, Chicago, inför hundratusentals segerrusiga människor törs man börja hoppas igen! Oprah Winfrey fanns med och rördes till tårar vid detta historiska ögonblick.

Äntligen är åtta års terror över! Äntligen är den vita maktdominansen bruten!

Men helt nöjd blir jag inte förrän vi ser en färgad, kvinnlig, lesbisk president!

Andningsuppehållen fyller jag ut med artificiellt innehåll för att uppehålla livsandan. Jag skapar andningshål för att täppa till hålen där andningen läcker ut.

Ger mig själv långa att-göra-listor i medvetet redan späckade scheman. Intalar mig att jag njuter av att träna för att det får mig att ”må bra”. Missbrukar böcker som verklighetsflykt. Unnar mig shoppingorgier där jag ger mig själv allt jag pekar på. Funderar ut vitsiga sofismer att skriva på min blogg.

Andra dagar andas jag lätt. Syrgastuben med krampaktig glädje samlar damm och jag har stuns i stegen ändå.

Fruktträden är ännu gröna och en döende ros vilsna doftslingor väcker falnande minnen. Uppgivet suckryggade monterar byborna ner sommaren. Plastmöbler, pooler och studsmattor stuvas in i förråd. Tvetydiga avtryck i gräsmattorna dröjer sig kvar som enda spöklikt bevis på att sommaren funnits.

Bortglömda pelargoner har froststelnat och kämpar vildsint emot döden.

Att andas själv innebär att släppa tag om det som aldrig funnits eller om det som kunde ha funnits om inte om fanns istället.

Någonstans därute måste det finnas en kärlek som inte kräver grundläggande färdigheter i HLR varje dag. En kärlek som är tillräckligt livskraftig att självständigt kunna växa till stående på egna ben utan att jag, hukande under dess tyngd, stöttar upp den med min kropp.

Höststormarna virvlar runt mig i mitt stillastående. Jag klänger mig fast vid mitt hem som leviterar i orkanens öga. Förädisk frid.

Staffliskelettet står tomt och kräver, stönar i övergivenhet. Böcker oöppnade. Blad blanka, suktande efter bläck. Mitt liv gör uppehåll i väntan på.

En senhöstdimma vadderar mig i mjölkvit luft. Isolerar mig i kokongens intighet. Mitt digitala kikhål låter en tunn, elekrisk ström av mig leta sig ut mot andra horisonter, sänder signaler för att etablera kontakt med en annan livsform.

En resa som suddar ut och reducerar ett jag till fjärran abstraktion, som inte kan finnas utanför ett låtsasland. Därför blir jag osynlig.

Men som en livsuppehållande åtgärd, kämpar jag för att hålla andan uppe och ställer upp detta mitt artificiella andningshål, min vädringslucka, mitt fönster, på vid gavel mot något som kanske ändå kan finnas. Någon som ser och andas själv och som hör mitt hjärtas rytm.

Senhöstmörkret singlar långsamt ner över byn. Lampor tänds i fönster. Ett liv på flämtande sparlåga, och i skärmens belysning krymper min kropp i krampaktig längtan. Och jag håller andan.

Silence.

Sparrows wobblingly flaps through the fog, disoriented.

Black coffee steams hot against my sleepy haze, and wakes me.

And here I am,
wrapped in thick mist.
and there is no snow,

just silence.