Om ynka fem månader fyller jag 40. Jag kan inte påstå att jag har någon ”mid-life crisis” direkt men lite som en milstolpe känns det ju ändå. Jag vet t.ex att jag sannolikt levt mer än hälften av mitt liv nu. Och jag är fullt medveten om att jag kanske kommer att tillbringa den del som är kvar ensam. Utan barn och släkt att tala om så blir jag kanske t.o.m. mycket ensam. Men jag upptäcker att det är väldigt svårt att prata med någon om det här.
Omedelbart antar människor att jag behöver tröst snarare än att ventilera situationen. De får den glasartade, undanglidande blick som är reserverad för Extra Obehagliga Situationer. Och med tillkämpad hurtfriskhet och en ganska nedlåtande klapp på axeln pressar de fram en eller annan kvasifilosofisk floskel. Det ordnar sig ska du se, säger de, ”det finns någon för alla” och ”mister du en så står det tusen åter”.
Vad fan betyder det där egentligen? Om det nu finns 1000 tillgängliga partners för alla, varför är då så många singel? Dessutom är det ju ett våldsamt korkat uttalande eftersom det så uppenbart är falskt. Inte ens Angelina Jolie har 1000 partners tänkbara för ett seriöst förhållande väntande på kö.
”Det är lättare för en kamel att passera ett nålsöga än för en kvinna över 40 att bli gift” parafraserade någon amerikansk själv-hjälpsguru i en av de där ”Hur-man-snärjer-en-karl”-strategierna.
Hon, som så många andra, är sorgligt cementerad i övertygelsen att varje kvinnas mål naturligtvis är att bli gift och att en kvinna ogift vid 40 självfallet är strandad på desperationens hala berg av glas. Bortsett från detta, så är det dock fullt möjligt att hon hade rätt.
Inte för att, som hon vill skrämma oss att tro, män över 40 prompt ska ha en 25-åring. Utan för att ensamstående kvinnor runt 40 ofta har god ekonomi och bekväma hem. Och genom år av dejting har man lärt sig vad man vill ha. Och i det ingår inte skäggstubb i handfatet, uppfällda toasitsar och mer smutstvätt att ta hand om, t.ex.
Och efter år av ensamstående status räds man inte heller ensamheten. Man är tvärtom van att kunna styra och ställa livet efter eget behag, utan att behöva anpassa, kompromissa och ta hänsyn. Därför har vi råd att vara kräsna. Så om det blir för besvärligt i ett förhållande (och det verkar som om det oftast blir det) väljer vi hellre att backa ur. Vi ser inte längre män som de Gudagåvor deras mödrar lärde dem att tro att de är.
Av dessa skäl (och säkert andra om man frågar mina ex) är det inte i ett utslag av självömkan, utan med ett konstaterande av den faktiska möjligheten, som jag inser att jag kanske kommer att förbli singel.
Men det är också ett faktum att det inte är det jag helst önskar mig, men jag kommer ändå att välja det alternativet framför att vara två med fel person.
Det är ungefär här som de undanglidande hurtfriskusarna antingen börjar tala om vädret eller rycker ut i ett frenetiskt, ibland nästan fientligt försvar till deras egen tvåsamhet. Som om mina livsval skulle kunna utgöra ett hot på något sätt mot deras. Jag undrar om jag kommer deras egen sanning för nära eller om det bara helt enkelt stör Tingens Naturliga Ordning i deras värlsbild att en kvinna kan välja att inte leva med en man.
Det är ett förunderligt fenomen detta, att människor så ofta uppfattar olikheter som underförstådd kritik.
Jag oroar mig mycket för saker, stort som smått, även för saker långt fram i tiden. Det skulle vara så skönt att ha lyxen att dela vardagens bekymmer med någon. Och jag erkänner att jag kan känna sting av avund när någon arbetskamrat bara behöver arbeta 60% för att sambon tjänar så bra, medan jag sliter ut mig på 100 och ibland mer. Men mest oroar jag mig för att ensam behöva tackla den dag när mamma blivit så dement att hon måste tvingas in på ett äldreboende. Eller att behöva gå på varenda tillställning exklusive respektive. Eller att julklappen från arbetsgivaren blir den enda vartenda år. Och jag oroar mig för att inte ha några fotografier på nattduksbordet när jag ligger och dör i en vårdsal.
Allt detta är högst rimliga farhågor. Jag behöver inte bli ömkad för dem men jag behöver ibland få ventilera dem.
